Mammor jag mött i fält

Inför mors dag tänker jag på de många mammor jag mött när jag besökt UNICEFs arbete runt om i världen, som till exempel i Ukraina, Pakistan, Uganda, Jordanien och på Västbanken.

Jag tänker på deras blickar, gemenskapen man känner med en annan mamma, deras berättelser och ofta ständiga kamp för sina barns trygghet, hälsa och framtid. På kraften och viljan att göra allt man kan för att ge sina barn den bästa möjliga starten i livet.

Mammor som bär på så mycket kärlek, mod och styrka – men också på oro och ett behov av att själva få stöd. Att få slappna av en stund. Att veta att någon finns där när man själv inte har ork kvar. Inte minst i de mest sårbara stunderna: vid förlossningen och de allra första dagarna som ofta är så sköra.

Jag tänker ofta på mammorna klädda i så vackra färger under trädet utanför ett litet sjukhus i Karamojaregionen i Uganda, med sina små barn i famnen. Kvinnor som varje vecka vandrade långa sträckor till hälsocentret för att få extra näring till sina barn. Pappor som satt och väntade lite längre bort, ofta tillsammans med sina djur.

Jag minns lyckan och stoltheten i mammornas ögon när de visade upp sina barn – nu friska, skrikande eller tryggt sovande. Inte tysta av sjukdom eller undernäring. Fulla av den där universella känslan av lättnad, att kunna slappna av en stund och känna: nu mår mitt barn bra.

Jag tänker också på mamman till en flicka som jag mötte i Ukraina, på en skola utanför Mykolajiv. Flickan hade blivit tyst och tillbakadragen efter år av isolering – först pandemin, sedan kriget. Mamman som försökt göra allt för att hennes dotter skulle få må bra, leka och känna sig trygg.

När skolan åter öppnade några timmar om dagen började något långsamt förändras. Flickan började snegla på de andra barnen, fick stöd av erfarna lärare i en trygg miljö och började så småningom delta och prata igen.

Jag bär också med mig de stolta leendena hos mammorna i ett flyktingläger i Jordanien. Mammor som varje eftermiddag stod och väntade vid en dammig väg på den gamla, skramlande bussen som varje dag körde barnen till en skola flera timmar bort. Barnen som kom springande i sina finaste kläder, med tofsar på svaj och ryggsäckar som studsade på ryggen.

Mammorna som varje dag gjorde allt för att deras barn skulle kunna klä sig, få något i magen, gå till skolan och sedan få en penna och ljus för att kunna göra sina läxor – och en chans till en framtid.

Att ge hoppet vidare

Jag tänker på alla dessa mammor, över hela världen, långt borta och här hemma som varje dag ger liv, trygghet och tröst. Oroar sig och är trötta, men beredda att ge allt för sina barn.

Inför mors dag handlar det inte bara om att hylla mammor och andra viktiga vuxna i barns liv. Det handlar också om att stå upp för alla mammors och barns lika rätt till liv, trygghet och en framtid.

Och om att ge vidare.

Jag tänker på den trygghet och lättnad jag själv fick uppleva vid en av mina förlossningar, när inget blev som planerat. Den starka handen. Blicken. Orden: du klarar det här.

Det trygga stödet jag fick uppleva då bär jag med mig och omvandlar till handling. Till kraft att bidra och att göra skillnad - tillsammans.

Så att fler mammor får höra sitt barns första skrik. Känna den där lättnaden när deras barn mår bra. Se sitt barn gå till skolan och våga drömma om en framtid.

För mammor ger vi allt – så att de kan ge allt för sina barn.