Elle besökte hiv-projekt

Läs också Elles artikel om besöket i Kambodja ? här?

Besök till Chiang Rai i Thailand

Chiang Rai är det område i landet som har drabbats hårdast av aids-epidemin. UNICEF kämpar för att förhindra spridningen och hjälpa de drabbade i landet genom bl.a. upplysning och information, medicin till gravida kvinnor, hjälp till föräldralösa barn mm.

Siffror om hiv/aids i Thailand

• Omkring 41 000 barn har smittats av hiv

• Varje år smittas mellan 1 800 och 2 000 barn

• 70% av barnen är i förskoleåldern

Aids Access hjälper barn som drabbas

UNICEF arbetar bl.a. med regeringen och olika frivilligorganisationer. En av dessa organisationer är Aids Access, vars projekt vi besökte.

Aids Access arbetar med att förhindra spridningen av aids i Chiang Rai. De ger vård och stöd till barn och familjer som är drabbade av hiv/aids. De informerar och arbetar med att förändra unga människors attityder till sjukdomen.

Den trettonåriga flickan som följde oss under hela vistelsen i Chiang Rai bor med sin mormor och tre kusiner. Hennes mamma har dött och hon vet inte var pappan är.

Mormodern försörjer sina barnbarn på 500 baht i månaden (ca 90 kr). Hon vikarierade tidigare som bibliotekarie och tjänade 120 baht om dagen (ca 22 kr), men arbetet var sporadiskt. Mormodern har nu tagit hand om barnen i fyra år.

Redan när flickan var två år separerade hennes föräldrar och när mamman dog försvann pappan helt. Medan mamman levde bodde hon och flickan i Kyoto under sju års tid med en ”vän” till mamman, men de återvände sedan till Chiang Rai. Där dog mamman i aids.

Flickan och mormodern får nu hjälp och stöd från Aids Access. Flickan tyr sig mycket till en av de kvinnliga medarbetarna på Aids Access, Khun Oy. Khun Oy är gift men har inga egna barn. Hon arbetar i stort sett dygnet runt med att hjälpa och stödja barn som har drabbats av hiv/aids. Flickan följer ofta med Khun Oy till arbetet.

Hon har inte gått i skolan på fyra år eftersom andra föräldrar i byn hotade med att inte låta sina barn gå dit om hon var där. Aids Access arbetar med upplysning för att stoppa diskrimineringen av hiv-smittade och med psykosocial hjälp för de som drabbas.

Besök på det lokala sjukhuset

Barn som är smittade av hiv/aids i området får hjälp på det lokala sjukhuset. Läkare och sjuksköterskor förbereder barnen på vad det innebär att dagligen sköta sin egen medicinering.

Barnen lär sig förbereda sin medicin och hur den ska delas. De får en armbandsklocka med alarm som påminner dem två gånger om dagen att tabletterna ska tas och de får en pillerlåda och en pillerdelare. De får prata och leka tillsammans kring frågor om hiv/aids. Att spela rollspel och teater är ett sätt att bearbeta i grupp vad de går igenom. Efter tre-fyra förberedelsemöten gör Aids Access hembesök för att se att barnet tar medicinen som det ska. Sedan fortsätter barnen med regelbundna gruppmöten, aktiviteter såsom målning och teater och har möten med sin kontaktperson på Aids Access och sjukhuset. De får månatliga hembesök och läger anordnas.

Yo är elva år och har hiv

Yo har funderat på framtiden. Hon är elva år och har hiv. Antagligen blev hon smittad av sin mamma vid födseln. Hennes mamma är död nu. Men, hon vill inte prata om det för hon vill inte skuldbelägga sin mamma.

_Tillsammans med sina vänner på sjukhuset har Yo målat tavlor om sin situation. Tavlorna har blivit en utställning och en bok. Yos tavla visar hennes liv innan hon visste att hon hade hiv; det liv som handlade om att leka med kompisar, hemmet och skolan. Det liv som ljussattes av stadens gatulampor om kvällen. _

Idag, med vetskapen om sin sjukdom, är hiv hennes enda egentliga vän och hennes tankar och känslor det enda ljus som lyser, i hennes inre.

När, om, Yo blir stor ska hon bli poet. Jag säger till henne att hon redan är en poet. En stor poet.

Bas är elva år och har hiv

Bas är elva år. Han bor med sin farmor som egentligen inte tycker om att han bor där eftersom han är smittad av hiv.

Bas mamma är död och han vet inte var hans pappa är.

När han fick veta att han var hiv-smittad slutade han gå i skolan. Mest för att hans vänner slutade att prata med honom. Nu när han får bromsmedicin och behandling känner han för att börja skolan igen, men har missat så mycket att han inte vågar gå dit. Istället stannar han hemma och gör ingenting på dagarna. När farmor gått till jobbet, sätter han sig framför tv:n. Han drömmer om att bli mekaniker om han blir stor. Fast han vet att det inte är troligt att han blir det om han inte går till skolan eller blir lärling på någon verkstad. Han stannar i soffan. Där sitter han tills farmor kommer hem igen.