Hur kan en våldsdömd pappa få ensam vårdnad av sina barn?

Det här är en dom som väcker många frågor. Det som är mest anmärkningsvärt är att barnens röst och behov inte tillmäts någon betydelse, trots deras ålder och tydliga ställningstagande att de inte vill träffa sin pappa, samt det våld som barnen tidigare utsatts för.

Domen är ett tydligt exempel på den starka föräldrarätten vi har i svensk rätt och barns svaga rättsliga ställning. Barnen har inte blivit lyssnade till och rätten har inte tagit deras rädsla på allvar.

Trots att barnen känner en rädsla för sin pappa tvingas de att bo med honom. Barnen får inte heller träffa sin mamma under en inledande tid för att de ska ges möjlighet att knyta an till sin pappa, utan att hamna i lojalitetskonflikt mellan föräldrarna.

Bedrövligt säger många, och andra har svårt att förstå hur domstolen så tydligt kan bedöma att det inte föreligger någon betydlig risk att barnen kan utsättas för våld från pappan. I stället bedöms han som den mest lämpliga föräldern att ha ensam vårdnad om barnen.

Enligt svensk lag (föräldrabalken) ska barnets bästa vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Det innebär att det inte finns några andra intressen som kan gå före, till exempel föräldrarnas behov av kontakt med barnet, rättvisa mellan föräldrarna eller vad som är bekvämast för föräldrarna.

I bedömningen av vad som är barnets bästa ska det särskilt vägas in om det föreligger en risk för att barnet eller annan familjemedlem utsätts för övergrepp, eller far illa på annat sätt, och barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Hänsyn ska tas till barnets vilja, med beaktande av dess ålder och mognad.

Foto: Frank Aschberg

Domstolens riskbedömning av fallet

I det här fallet har domstolen gjort en riskbedömning och vägt in de risker som man ansett vara mest angelägna; risken att barnens ska utsättas för våld eller kränkningar, och risken för att ena föräldern exkluderas från umgänge. Rätten ansåg att mamman inte samarbetat tillräckligt för att främja ett kontinuerligt umgänge med pappan. Hon kan därför inte anses lämplig för ensam vårdnad.

Gemensam vårdnad anser hovrätten inte är lämplig utifrån barnets bästa eftersom det föreligger en överhängande risk att föräldrarna inte kommer att samarbeta kring barnen. Barnens uttryckta vilja att inte vilja träffa sin pappa, än mindre bo hos honom, anser domstolen inte kan ges någon större betydelse eftersom barnen är så pass små (åtta och snart tolv år).

Barnen har inte träffat sin pappa på fyra år. Domstolen medger att det kommer bli påfrestande för barnen att ryckas upp från sitt nuvarande hem där de känner sig trygga, men att betydelsen för barnen att knyta an och skapa en god relation till sin pappa är viktigare och förenligt med barnets bästa.

En grundläggande princip enligt barnkonventionen

För att kunna fatta beslut om vad som är barnets bästa måste det alltid göras en individuell bedömning i varje enskilt fall och olika faktorer vägas mot varandra. Att besluta vad som är barnets bästa kräver att man tillfrågar barnet och att deras åsikt tillmäts betydelse utifrån ålder och mognad. Det är en grundläggande princip enligt barnkonventionen, och både en materiell rättighet och ett tillvägagångssätt i rättstillämpning.

Det råder idag en obalans i det svenska rättssystemet där vuxna och framför allt föräldrar har ett övertag.  Det är något av en paradox att en förälder som inte vill träffa sina barn kan strunta i det, men barn kan tvingas träffa sin förälder mot sin vilja.

Föräldrar har rätt till umgänge med sina barn, men barn har inte rätt att välja umgänge eller inte. I realiteten tvingas ofta barn till umgänge med föräldrar trots att de kan riskera att utsättas för våld eller fara illa på annat sätt.

Enligt barnkonventionen ska barn skyddas från alla former av våld och risker att utsättas för våld och annan kränkande behandling. Barn måste få en starkare rättslig ställning framförallt i vårdnadstvister.

Det är tydligt, särskilt efter en dom som den här, att det även behövs mer kunskap om barns rättigheter och en attitydförändring till barn och deras rätt att bli lyssnade till och förmåga att vara delaktiga i beslut som berör dem.