Eva Dalekant

De senaste åren har antalet barn och unga som dör i aids ökat kraftigt. Det är minst sagt oroväckande. För att bryta den negativa trenden och få fler att klara sig igenom den riskfyllda tonåren krävs mer riktade satsningar mot ungdomar.

Vi lever kvar i en världsbild från 1980-talet där utvecklingen i världen inte går framåt. I själva verket har världen under de senaste 25 åren sett enastående framsteg på nästan alla områden som gäller mänsklig utveckling. Det är idag 700 miljoner färre människor som lever i extrem fattigdom, alltså under 1,25 USD per dag.

Vattendunken är tom igen och du måste ge dig iväg för att fylla på den. Du suckar när du tänker på de dryga två kilometrarna som du måste gå för att komma till pumpen. Du tänker också surt på de ansvariga politikerna i din kommun som gång på gång lovat att dra kommunalt vatten till ditt område. Men inget händer. Visst ligger ditt hus i ett glesbygdsområde en bra bit bort från storstan, men visst pratar de alltid om att hela Sverige ska leva?

På mitt första riktiga jobb lärde jag mig mycket av min kollega Mikael. Han tog sig fram på arbetsplatsen helt utan hjälpmedel, trots att han är blind sen födseln. Han kunde helt enkelt höra var väggar och möbler befann sig av ljudet när han gick.

Nio år gammal. Så gammal var Asha Chaudhary när hon började arbeta som hemhjälp i en familj långt från hennes hemby i Dangprovinsen i västra Nepal. Jag tänker på min egen nioåriga dotter. Det känns lika sorgligt som absurt att skicka iväg henne till Göteborg för att arbeta och inte gå i skolan. Och träffas några gånger om året, typ vid jul och midsommar.

Den sista femtedelen. Att nå de 20 miljoner barn runt om i världen som är helt ovaccinerade. De som bor längst bort, inte nås av annan social service, som myndigheterna inte ser. Det var detta som vårt frukostseminarium igår handlade om.

Det är stekande sol och över 35 grader varmt. Vi är på en skola i Moçambique långt ut på landsbygden ungefär tre timmar från huvudstaden Maputo. På skolgården leker barn överallt – gungar, hoppar hopprep och spelar fotboll. Jag och min svenska kollega dricker ideligen av vårt rena, medhavda mineralvatten. Skolan vi besöker har, som en del av stödet från UNICEF, nyligen fått ett reningssystem för regnvatten installerat på en av de nya skolbyggnaderna.

Lilla Evangelie föddes den 23 november 2012 i byn Gopetar långt upp i bergen i östra Nepal. Hon kom till världen genom en ganska enkel förlossning. Detta mycket tack vare en nationell plan som UNICEF varit med och tagit fram för att motverka bland annat att kvinnor dör i barnsäng. Idag, på internationella kvinnodagen kan vi dock konstatera att tiotusentals kvinnor fortfarande riskerar sina liv varje dag i samband med barnafödande, vilket förstås är en skam för världen.

Ett dagisrum fullt med barn runt ett år gamla i Uganda. Småsnoriga barn som tumlade runt och lekte på golvet. Inget konstigt scenario, om det inte vore för det faktum att alla dessa barn var hiv-positiva.

Jag tänker på hur mitt liv såg ut när jag var 15 år. Sista året i grundskolan och beslut kring vilken gymnasielinje jag skulle gå. Tennis, friidrott och kompisar. Jag inser nu hur ung och omogen jag var. Jag försöker föreställa mig att mina föräldrar presenterar min blivande man, färdiga bröllopsplaner och mitt nya, okända hem. Flytt till en ny stad, gift med en man jag inte älskar, gravid vid 16 år, utbildningsplanerna som bortblåsta och min nya uppgift i livet att serva och lyda min man och nya släkt. Mina egna drömmar och rättigheter skiter alla fullständigt i. Det vore ju helt sjukt. Och det är ju inte mindre sjukt om tjejen i fråga heter Basanti Devi och bor i Uttar Pradesh i Indien.