"Jag ser hur mycket Vincents lilla dotter betyder för honom"

I Burundi finns nästan inga vägskyltar alls. En gång har jag sett en skylt som varnar för en utfart, och i Bujumbura, huvudstaden, såg jag ett rödljus i en korsning, men det var mer som en prydnad. I trafiken här får man klara sig själv, lite som i livet i största allmänhet i detta fattiga land.

Till all lycka står barnen här under UNICEFs beskydd. Vatten, näring, skola, sjukvård – behoven är ändlösa i ett land där mer än hälften av alla barn är kroniskt undernärda och har hämmats i både utveckling och tillväxt.

Köp farsdagpresenter som räddar liv

Idag är vi på väg till en hälsostation där UNICEFs medhjälpare är i full fart med att vaccinera barn. Redan när vi vandrar slänten ner mot det vita huset ser vi mängder av mammor och barn, de sitter under ett solskydd. Många av ungarna är spädbarn, som ligger i sina mammors famn, men även de lite större ungarna håller sig stilla. Det är en av de sorgliga sakerna här i Burundi: undernärda barn orkar inte leka och stoja.

Ett litet barn väntar tillsammans med sin mamma på att få vaccin. Foto: © UNICEF/Melker Dahlstrand

Sjuksyster tar emot i ett litet rum, pratar kort med mamman, gör anteckningar, ger vaccin till barnet som förvånat och förnärmat börjar gallskrika. När syster får se oss ler hon artigt men lite otåligt, det är så mycket som ska göras och hon vet att hennes arbete är livsviktigt.

För att inte störa för mycket går jag runt, ler lite mot barn som i en storögd kombination av nyfikenhet och fasa tittar tillbaka: något så stort, vitt och skalligt har de nog aldrig sett förr.

Men sedan är det min tur att bli förvånad: i mängden av kvinnor och barn sitter några pappor. Det är INTE en vanlig syn i den här delen av världen. Tolken hjälper mig att prata med en av dem, han heter Vincent. Han håller sin dotter Alicia i famnen, hon är sex veckor så det är dags att hon får sin vaccination.

Vincent talar med en ganska låg röst, men hans argumentation är glasklar: hans fru och han är ense om att Alicia behöver båda sina föräldrar. Han blir glad när hon nu får sina sprutor, det förbereder henne för ett långt liv.

Plötsligt ler Vincent lite. ”Vi bor där bortom kullen. Vill ni se hur vi har det?”

Mark hälsar på hemma hos Vincent och hans dotter Alicia. Foto: © UNICEF/Melker Dahlstrand

Om Vincents fru blir överraskad över att han tagit med besökare visar hon inte det. Hon lägger sin vänstra hand över sin högra arm när vi skakar hand, det är ett sätt att visa respekt här i Burundi. Deras hem är ett litet tegelhus, inget fönsterglas men rent och prydligt.

Vi sätter oss ner, och pratar, de berättar om huset och svärmor i rummet mot gården, och de två hönorna och tuppen som börjar bli gammal, och kanske att de kan köpa en get till våren. Mest är det Vincent som berättar, hans fru flikar in lite nu och då. Alicia ligger i hans knä, hon gäspar stort.

Egentligen är det ju inte så märkvärdigt, en pappa och hans dotter. Fast i den här delen av Afrika är det ett stort steg i det lilla. När Vincent tittar på sin dotter kan jag se hur mycket hon betyder för honom. Alicia tittar sömnigt tillbaka, hon vet ju inte ännu vad som är viktigt och vad som inte är det.

Men jag vet en sak som är viktig:  Alicia kommer att behöva sina föräldrar, både sin mamma och sin pappa.  I ett land där det fattas trafikskyltar så måste hon ha någon som visar vägen.

Måtte du få ett gott liv, Alicia. Och du, Vincent, kom ihåg: varje dag är Fars Dag.

Mark Levengood, UNICEF-ambassadör.

På söndag är det fars dag, och i UNICEFs gåvoshop hittar du presenterna som räddar barns liv:

Hitta presenten här

Du får ett fint gåvobevis att ge bort, direkt via e-post, och fler pappor som Vincent får en möjlighet att ge sina barn en tryggare start i livet.