Politikerna måste agera nu för samhällets mest utsatta barn

Samtliga riksdagspartier verkar vara eniga om att lagen om särskilda bestämmelser för vård av barn och unga, LVU, måste förtydligas och det är mycket välkommet. UNICEF Sverige har länge ansett att LVU-lagstiftningen måste göras om från grunden med ett tydligt rättighetsperspektiv.

Nu är det dags för handling

Det är viktigt att det blir en politisk reaktion kring samhällets mest utsatta barn. Men reaktionen måste följas av verklig handling. Vi har hört tillräckligt många vittnesmål från placerade barn som berättar hur de blivit kränkta och utsatta för våld. 

Med hänvisning till vårt remissvar angående en mer hållbar socialtjänst ser vi ett behov av att eventuellt samla bestämmelser från SoL och LVU i en särskild barnlag. Syfte skulle vara att överbrygga glappet mellan frivillighet och tvång i lagstiftningen, samt tydliggöra barnets rättigheter i särskilt utsatta livssituationer. 

Vi har hört barn som vittnar om att de upplever att de bara har “samlat en grupp bråkiga ungar och satt ihop dem i ett hus”. Barnen brukar inte vittna om att de får någon vård, utan snarare om avsaknad av vård.

Vanligt att vården bryter samman

Statistik visar att det tyvärr är vanligt med sammanbrott i placeringar, det vill säga att vården avbryts i förtid. Nästan var tredje ungdomsplacering och var sjätte placering av yngre barn slutar i sammanbrott inom en femårsperiod.

Anledningarna till detta är flera, men i de fall ungdomar rymmer från vårdmiljöer kan det tolkas som ett uttryck för missnöje med placeringen.

Kommunerna måste utreda orsaker till sammanbrott

Det måste ställas högre krav på att kommuner utreder varför vården av barn och unga bryter samman och varför placeringar avbryts. Det behövs betydligt bättre uppföljning och utvärdering när det gäller placeringar av barn, både frivilliga och med tvång.

Ett absolut minimikrav på samhället är att säkerställa att barn som placeras i samhällets vård inte får det sämre än om de bott kvar hemma. 

Barn i Sverige måste även i praktiken märka av att barnkonventionen har blivit svensk lag. Speciellt barn som lever i utsatthet och som av olika anledningar måste placeras utanför hemmet.

Inget barn får riskera att bli utsatt för någon form av våld eller kränkningar. Det gäller i allra högsta grad barn som är placerade, med syfte att tillförsäkra dem stöd och skydd.

En barndom går aldrig i repris

Nu måste vi göra allt för att placerade barn får en vård av hög kvalitet, och som är anpassad utifrån barnets behov och rättigheter. 

UNICEF Sverige anser att följande ändringar behöver göras: 

• Håkan Ceders statliga utredning gällande LVU (2015:71) behöver antas i sin helhet.

• Det måste säkerställas att barn får ökat inflytande och delaktighet i vårdens utformning och sin livssituation i allmänhet.

• Det är hög tid att utveckla individuella klagosystem som är anpassade för barn och där barns vittnesmål tas på allvar.

• Det behöver införas specialistutbildning för socialsekreterare som arbetar med barnavårdsutredningar. 

• Samverkan mellan myndigheter såsom socialtjänst, skola, hälso- och sjukvård och polis måste stärkas, med barnets behov och rättigheter i fokus.

• Vid upphörande av LVU-vård ska bedömningen göras utifrån barnets nuvarande situation och hur barnet har knutit an till familjehemmet, inte enbart utifrån anledningen till placeringen.  

• Alla former av umgängen med föräldrar och närstående ska motiveras utifrån det unika barnets bästa, inte utifrån föräldrars rätt till sina barn eller generella antaganden om barn som grupp. 

Läs gärna mer i vårt remissvar om utredningen av en ny socialtjänstlag.

Shanti Ingeström
Barnrättsrådgivare, UNICEF Sverige

Marie Hugander Juhlin
Barnrättsrådgivare, UNICEF Sverige