Vi mammor måste göra skillnad - Maja Nilsson Lindelöf

Men sen kom slutet av graviditeten. Jag hade lite ont i magen. Jag blödde lite. Och det kändes som att han låg väldigt långt ner för att ha en del tid kvar inne i magen.

Vi åkte in och jag förklarade min oro, så min läkare gjorde en extra kontroll. Den där timmen kändes som en evighet innan vi fick svar, men jag kände mig ändå trygg. Jag hade min läkare där, Victor var där och min privata barnmorska som jag hade träffat kontinuerligt sen vecka 7 var där.

Ted Louie, som vi redan då visste skulle få det namnet, hade slutat växa. Huvudet växte men kroppen hade stannat av. Det var svårt att ta in och alla möjliga katastroftankar började komma, såklart. Var det mitt fel? Mår han bra? Hur gör vi? Vi gjorde en tydlig plan för tiden framåt . Han skulle få växa på sig lite till och sen skulle jag bli igångsatt en vecka senare. Jag kan tänka på den veckan och minns tydligt alla våra känslor. Först grät jag bara men sen fick jag samla mig och lita på min läkare. Lita på att situationen var under kontroll. Jag har svårt att ta in att jag kände den oron, trots alla kontroller vi gjorde varje dag och trots den tydliga planen. Om jag kände mig så orolig, hur känner sig då andra kvinnor med inte alls samma slags goda förutsättningar som jag. Det känns så orättvist och fruktansvärt. Jag kan inte föreställa mig den rädslan. 

Sen kom dagen för igångsättning. Ted Louies eventuella födelsedag. Tabletterna jag fick för att sätta i gång allting lurade min livmoder, så från 18 på lördagskvällen kändes det som krystningsvärkar. Nu kommer han!!!!!! Tänkte jag. Barnmorskan förklarade tydligt hur livmodern lurade hjärnan och kroppen och att jag endast var 3 cm öppen. Det var många timmar kvar även om värkarna just nu kändes som att det är dags att krysta. GE MIG ALLT NI HAR skrek jag och efter det fick jag testa både lustgas, epidural och ett annat preparat i en kanyl som gjorde susen (jag vet faktiskt inte namnet men det var verkligen magiskt). Jag sov sen mesta delen av natten och öppnade mig 6 cm på bara en timme. Kroppen slappnade av till slut och smärtan var inte lika fruktansvärd. 

07.12 kom han efter några få krystningar. Och han var så liten. Och vacker. Och världen lös helt plötsligt på ett helt annat sätt. Livet började nu. 

Redan dagen efter förlossningen med Ted Louie hade jag glömt smärtan och jag ville bara föda barn igen och igen och igen. För det var en sådan otrolig upplevelse. Tänk vilken ynnest, att få ha den känslan i kroppen. Jag gav hela mitt förtroende till våra två barnmorskor och jag kommer aldrig att glömma dom. Laura och Anna. Återigen kan jag ofta tänka på hur många miljontals kvinnor i världen som varken kan ha tryggheten av en utbildad barnmorska vid sin sida, sterila miljöer, bedövning eller en doktor i samma byggnad, som finns där om någonting skulle gå fel. 

Som födande kvinna känner man sig redan så otroligt utsatt, liten och hjälplös och då kan jag endast relatera till hur det är att föda barn i England. Hur är det då i andra, betydligt mer utsatta och fattiga länder. 

Veckorna efter blev lite tuffa dom med. Ted Louie fick inte i sig tillräckligt med mat och han var så liten liten liten. Han fick gulsot och vi åkte in och ut på sjukhus i två veckor. Nu i efterhand kan man se på bilder att han verkligen såg sjuk ut men vi som förstagångsföräldrar kunde inte riktigt se det, vi hade ju ingen aning om hur liten en bebis skulle vara. 

Vi fick fantastisk hjälp och efter två, tre veckor var vi hemma igen. TL åt ersättning och började äntligen växa på sig och alla kläder vi hade köpt till månad 1 passade nästan nu. 

Jag slogs av hur viktig vården verkligen är och vilket fantastiskt jobb alla barnmorskor gör. Jag lyssnade knappt på Victor under förlossningen när det gjorde som ondast utan det var dom två kvinnorna som gjorde mig mest lugn. Mest för att dom förklarade för mig gång på gång att allting var under kontroll. Att allting är som det ska. Och att det här barnet kommer att komma ut frisk och kry och jag kommer att må bra. Det kommer att gå bra. Veckorna efter på sjukhuset var det likadant. Det kommer att gå bra. Vi ser efter er. 

Med min andra son var jag mer orolig hela graviditeten. Jag visste vad jag kunde förlora och förstod mer att det var en liten människa där inne i magen. I slutet bokade min läkare in fler kontroller med tanke på historiken med Ted Louie och det kändes också så skönt och kontrollerat. Jag var inte ensam i min oro utan jag, tillsammans med min läkare, hade stenkoll. Francis kom i vecka 38, vi åkte in vid sju på morgonen och 15.15 tittade han ut. Jag fick lite som en revansch den här förlossningen och den blev allt jag någonsin har drömt om. Vi bestämde tidigt vilken slags bedövning jag skulle få och även om jag kämpade på länge med lustgas så var det barnmorskorna som sa att: nej Maja, nu är det dags för någonting annat så att du kan få lite hjälp med smärtan. Jaha, redan? Tänkte jag. Tacksam över att få den hjälpen och att det inte fanns någon prestige i att ”hålla ut”. Vi åkte hem bara några timmar senare, åt på McDonalds och kramades med svärmor som hade varit hemma hela dagen med Ted Louie. Den här gången njöt jag mer. Av allting. Vi hade koll på läget. Vi visste om han åt eller inte. Vi visste att han såg frisk ut. Så veckorna som kom bestod bara av bebisgos, hormoner och sniffandes av Francis huvud. En fantastisk tid i livet. 

Jag har haft två riktigt bra graviditeter. Jag har knappt mått illa, känt mig pigg och glad. Jag är så tacksam över min kropp som har lyckats skapa dom här två små barnen och det har verkligen varit en ynnest att få ha varit med om dels graviditeterna men även mina förlossningar. Jag vet ju bara hur förlossningsvården i England har varit och den har varit över all förväntan. 

Jag hoppas att jag tillsammans med mitt arbete med UNICEF och alla mina följare som månad efter månad är Världsföräldrar eller skänker pengar till UNICEF gör en skillnad för världens andra mammor, kvinnor och barn där ute. Det är redan en så otroligt omtumlande upplevelse och även om vi kvinnor, och våra kroppar, är starka så behöver vi all hjälp vi kan få. Vi behöver hjälp innan, under och efter en förlossning. Och vi kan hjälpas åt så att fler kvinnor får den hjälp dom behöver. Det är vår skyldighet som privilegierade kvinnor att hjälpa andra mammor, kvinnor och barn. Och att kunna ge en chans till att fler får vara med om samma utmanande men ändå underbara upplevelse som vi.