Asabea Britton: Vi får aldrig glömma dem. Det hade kunnat vara vi.

Jag firade min första mors dag som mamma liggande på BB, en solig dag för sju år sen. Sedan dess har jag fött två barn till. Mycket hinner hända på sju varv runt solen – och tre barn genom kroppen. Kärnan i mig finns kvar, men på många sätt är jag en annan. Tiden har förändrat mig, men framför allt moderskapet. 

Min första son – han som tog god tid på sig att komma till den här sidan av jorden – var den som försiktigt luckrade upp mitt hjärta. Han gjorde mig mjukare, så att hjärtat kunde stå vidöppet för hans syskon sen.  

Jag är mjukare nu. Så blir det, tror jag, när man bär på den stora sårbarheten som det innebär att ha sitt hjärta utanför kroppen. Att älska någon villkorslöst, i dess sanna bemärkelse, gör en mjukare i kanterna. Den kärleken har öppnat upp en ny värld inom mig. Jag gläds med andra mödrar. Jag sörjer med dem. Jag bär en känsla som jag inte hade tidigare – att barnen är våra. Att de är allas ansvar. 

Men den villkorslösa kärleken har också gjort mig hårdare. Hård som i orädd. Jag har inte plats för småsaker när jag bär ett så stort uppdrag. När jag gjort något så enormt som att lyfta fram mitt barn ur mig med mina bara händer – då bleknar mycket annat i jämförelse. Där växer ett nytt självförtroende. 

Och så växer vreden. En ilska över världens orättvisor. En sorg över att den intensiva kärlek jag, och så många andra mödrar, känner för våra barn inte räcker för att alla barn ska få leva ett värdigt liv. Det rör mig till tårar. Samtidigt vill jag slå sönder något – för det är så ofattbart. I mig bor nu både den mjukheten och den hårdheten. Alla mödrars sorg, alla mödrars vrede. 

Mitt livs största privilegium har varit att få födas in i trygghet – från min mammas kropp till hennes lyckliga famn – och att sedan få ge den gåvan vidare till mina egna barn. Det är en ynnest. Men det borde inte vara ett privilegium. Det borde vara en självklar mänsklig rättighet: att få bära och föda nytt liv på det tryggaste möjliga sättet. 

Det finns få saker vi borde ha mer respekt för än livets början och livets slut. Tyvärr ser vi hur detta inte respekteras alls i stora delar av världen. Kvinnor och barn – däribland många gravida och nyförlösta – lider och dödas just nu i Gaza. Och våra makthavare låter det ske. Jag vill gråta. Och slå sönder något.  

Det är mors dag, och jag kommer nog att bli firad med tårta och teckningar från mina barn. I min trygga lägenhet. I min trygga stad. Jag hoppas att du som läser detta får fira – eller blir firad – om det är något som tilltalar dig. Men jag hoppas också att vi, tillsammans, kan skänka en tanke – och en gåva – till de mödrar och blivande mödrar som inte är trygga i dag. De som fruktar för sitt liv, och för sina barns överlevnad, på grund av omständigheter de aldrig valt. 

Vi får aldrig glömma dem. Det hade kunnat vara vi. 

Asabea Britton, barnmorska och UNICEF-ambassadör