”Jag blev livrädd för en tvååring”

För en vecka sedan fyllde min yngsta son två år. Men jag kunde inte vara där med honom på hans dag, jag kunde inte hålla om honom, leka med honom eller göra någon av de saker som pappor ska göra när deras barn fyller två.

I stället befann jag mig långt därifrån, vid en vårdcentral för barn i Monrovia, Liberias huvudstad. Här finns många barn som nyligen varit i direkt kontakt med en ebolapatient. Många av dem har också förlorat en eller båda föräldrarna. Jag blev tillsagd att hålla ett avstånd till barnen för att minska risken att smittas, men aldrig hade jag kunnat tro hur svårt detta skulle vara i praktiken. Att inte ta i hand eller ge en kram. Jag började till och med tänka mig för innan jag satte mig i en stol.

Ebola drabbar barnen två gånger. Först förlorar de sina föräldrar och sedan utsätts barnen för den stigmatisering som följer med sjukdomen. Ibland är barnens släktingar för rädda för att ta hand om dem, och de får inte den omvårdnad och tröst som ett sörjande barn behöver.

Det bästa för barnen är att få stanna hos familjemedlemmar, men med det allt ökande stigmat är det inte alltid möjligt. Som ett alternativ har Liberias regering, med stöd av UNICEF och Child Fund, startat en första vårdcentral för barn som blivit föräldralösa på grund av ebola. Där bor nu 14 barn i åldrarna åtta månader till 17 år, som inte har någon annanstans att ta vägen.

Under tiden de bor på centret undersöks de regelbundet för symptom på ebola, och under 21 dagar – virusets inkubationstid – riskerar barnen att själva bli sjuka. Detta är anledningen till att ingen av säkerhetsskäl bör röra vid dem. Ingen förutom de som själva har överlevt ebola.

Personer som överlevt ebola utvecklar en immunitet mot sjukdomen och kan därmed vara en bra tillgång i vården av andra som drabbas av ebola. Här har UNICEF utbildat 20 överlevare i att ge stöd och omvårdnad till barnen som finns här. Totalt kommer 50 överlevare att involveras i arbetet vid andra vårdcentraler som denna under de kommande veckorna.

Decontee Davies, 23 år, är en av de överlevare som utbildats av UNICEF. ”När jag fick veta att jag hade ebola trodde jag att jag skulle dö”, berättade Decontee för mig, ”och ingen ville ha med min mamma eller mina bröder att göra för att jag var sjuk. Jag vill inte att de här barnen ska behöva gå igenom samma lidande som jag. Därför arbetar jag här, för att hjälpa dem.”

Jag är van vid att barn ofta kommer springande för att möta besökare och hålla deras händer. Men för första gången i mitt liv var jag tvungen att avstå från all fysisk kontakt, och från att visa det allra mest naturliga tecknet på medmänsklighet. Jag har aldrig varit så nära, men ändå så långt ifrån ett barn. Det var en mycket obehaglig känsla.

Martha, 11 år, ser ut genom ett fönster i vårdcentralen där hon nu bor med sina bröder. Martha förlorade båda sina föräldrar i ebola. Foto: © UNICEF/Duvillier

Jag försökte ändå skapa kontakt med barnen, även om det var svårt på två meters håll. Jag träffade till exempel Martha. Hon är elva år och har bott på centret i en vecka, med sina yngre bröder som är fem och nio. ”Min mamma och pappa dog på grund av ebola”, sade hon. ”Jag vill åka hem, men jag vet inte om det är möjligt just nu. Jag vet inte om jag fortfarande är välkommen där. Jag vet att jag måste stanna här, men jag är i alla fall tillsammans med mina bröder. De har bara mig nu.”

Plötsligt, när jag talar med Martha, kommer ett av barnen närmare. Han heter Daniel och är kanske två eller tre år. Han kommer för nära. Jag slutar prata och tar försiktigt ett steg tillbaka. Han märker att jag backar och jag förstår att han ser skräcken i mina ögon. Jag blev livrädd för en tvååring!

Jag samlar mig efter en stund, och jag ser ingen rädsla i hans ögon. Jag ser hur han tänker: ”jag är inte farlig”, och min rädsla minskas något. Men varken beväpnade rebeller i Centralafrikanska republiken eller efterskalven efter jordbävningen på Haiti har skrämt mig så mycket som tanken på att han skulle röra vid mig. Det gör mig så ledsen att jag inte kunde ge honom en kram, eller ens rufsa om i hans hår.

Som tur är finns Decontee och de andra överlevarna här för att ge barnen den mänskliga närhet de behöver, så att de får känna att de inte är ensamma.  UNICEF samarbetar med Liberias regering för att minst en sådan här vårdcentral ska finnas i vart och ett av de fem värst drabbade områdena i landet, så att föräldralösa barn ska ha en trygg plats att komma till. Varje center kommer att ha personal som själva överlevt ebola, så att barnen kan få de kramar de så innerligt behöver. Laurent DuvillierKommunikationsspecialist för UNICEF

Läget är akut och   mer hjälp behövs. Ge en gåva   och hjälp till att stoppa spridningen av ebola och rädda barns liv. Tack! Här kan du läsa mer om   hur vi arbetar på plats   i de olika länderna.