Frivilligresa 2009: Zambia

"Det finns en glädje som är svår att beskriva"

Resan till Zambia har givit mig en förståelse hur viktigt det verkligen är med oss frivilliga och våra fasta bidragsgivare, men även de som lägger en slant UNICEF-bössor på stan. Många som jag mött har tyckt att det vi gör verkar så lite och att de måste finnas så mycket mer vi kan göra i dessa länder än bara samla in pengar åt dem. Men det är just dessa pengar som gör skillnad, eftersom de i förlängningen möjliggör den verksamhet UNICEF bedriver på plats i ett litet samhälle som heter Sekute. Människorna jag träffade i ett lägret är människor som varit tvungna att fly p.g.a. översvämning. De lever under enormt tuffa levnadsförhållanden, och även om det känns jobbigt att se det jag sett så inspirerar dessa människor mig så otroligt mycket.

Mitt starkaste minne är då vi träffade två lärare i lägret och de jobbar som volontärer, vilket innebär att de är där på ideell basis. Istället för lön får de boende och mat, exempelvis i form av ris. Klasserna är inte strukturerade efter årskull, så lärarna har elever i vitt spridda åldrar och ursprung i samma klass. Med de ringa resurser som de har försöker de göra det bästa av sin situation. Vilket för mig var så otroligt inspirerande då jag själv vill bli lärare. Det finns en glädje som är svår att beskriva och tacksamheten som finns för att få chansen att gå skola och de leenden som jag delat med dessa människor är svåra att koppla samman med allvaret i situationen. Jag har så mycket att vara tacksam för!

Barnkonventionen för mig är så otroligt viktigt just för att den ger barn och ungdomar möjligheten att utvecklas. Bakom svåra skilsmässor, missbruk och misslyckad integration växer tusentals (om inte miljontals) barn upp under otrygga förhållanden. Barnkonventionen står för barnens rätt att växa upp i trygghet för att i sin tur kunna bli trygga vuxna och bra föräldrar åt sina barn. Det är detta jag vill att barn i Sverige och resten av världen ska veta, att de har rättigheter som miljoner och åter miljoner står upp för att försvara – rättigheter som tillhör dem.

Sandra Öhman UNICEF-gruppen i Luleå

Vid ett besök på en skola hade gruppen med sig presenter: bland annat ett hopprep och en fotboll. Flera av barnen började leka direkt. Mammorna hängde på. Foto: UNICEF.

"Mammorna började också leka"

En dag besökte vi Sekute Community School som ligger 17 km från staden Livingstone. Det tog två timmar skumpig bildfärd att ta sig dit.

När vi kom fram till Sekute Community School hade eleverna fortfarande lektioner. I skolan går 124 elever i årskurs 1-6 och deras klassrum består av två tält. I varje klassrum samsas barnen från tre olika årskurser. Vi tittade in på deras lektion och fick på rasten en chans att prata med eleverna. De var lite blyga och försiktiga. De undrade säkert vad vi var för några och vad vi gjorde där.

Den här dagen kom även många bybor kom till skolan. Högsta chefen i byn kom också till skolan. Vi hade en kort sammankomst där vi presenterades. De fick också vet lite om vad som kommer att hända i deras by framöver. Unicef Zambia hade med sig en School-in-a-box, något som de blev så glada över att vi fick sen en liten glädjedans. Sedan plockade vi fram våra gåvor som bestod av bl.a. ett hopprep och en fotboll, ett tack för att vi fick komma dit. Vilken glädje det blev när vi plockade fram dessa två saker. Det dröjde inte länge förrän flera av barnen var igång och lekte. Det som var så kul och oväntat att se var att även mammorna började leka. De hoppade rep och tog fotbollen och spelade basket mot sina döttrar. Det är en bild som jag alltid kommer ha med mig, den glädjen."

Elin Eriksson UNICEF-gruppen i Norrköping