David Hellenius träffar föräldralösa barn i Kenya

UNICEF-ambassadör David Hellenius besöker ett av Afrikas största slumområden, Kibera i Kenya. Här skojar han med lille Jack. Foto: UNICEF/Karlsson

Kibera – ett av Afrikas största slumområden

I Kenya lever idag över 38 miljoner människor, varav 19 miljoner är barn. 2,5 miljoner av barnen är föräldralösa – många av dem på grund av aidsepidemin som är ett stort problem i landet. Vi beräknar att det finns 1,5-2 miljoner hivpositiva människor i Kenya och många dör i aids. Det påverkar en hel generation vuxna kring barnen som förlorar föräldrar, släktingar, grannar, lärare, läkare…

20 procent av befolkningen lever på under 1,25 dollar per dag. 25 procent av barn mellan 5-14 år arbetar i någon form för att hjälpa till med familjens försörjning eller för att klara sig ensamma utan föräldrar. På vissa platser är situationen ännu värre.

Vi reser några mil söder om huvudstaden Nairobi för att besöka ett av Afrikas största slumområden – Kibera. Här bor 300-400 000 människor mycket trångt under usla sanitära förhållanden. 43 procent av dem har inte tillgång till rent vatten och 58 procent saknar fungerande toaletter. Det är svårt att sköta sin hygien och många blir sjuka. Bristen på sjukvård är ett stort problem.

”Flygande toaletter”

Att gå på toaletten kostar cirka fyra kronor och då är det bara en äcklig latrin. För människor utan inkomst (och för flickor och kvinnor på grunden av risken för sexuellt våld) är den enda utvägen att använda en plastpåse som de knyter ihop och svingar iväg så långt det går. Så kallade ”flygande toaletter” kastas ut över hustaken på kvällen och man ser påsarna ligga tätt på alla tak.

Få barn i Kibera går i skolan

På grund av svåra fattiga hemförhållanden och dålig infrastruktur är det svårt att få barn att gå i skolan. I Kenya har man generellt en god tillgång till skola, nästan 93 procent av alla barn i landet börjar skolan. Men i Kibera är det annorlunda. Här går bara 60 procent av barnen i skolan och det arbetar UNICEF för att ändra på. Vi ser till att ensamma och utsatta barn i området får utbildning, så att de ska få en möjlighet att ta sig ut ur fattigdom och utsatthet.

I Kenya har man generellt en god tillgång till skola, nästan 93 procent av alla barn i landet börjar skolan. Men i Kibera är det annorlunda. Här går bara 60 procent av barnen i skolan och det arbetar UNICEF för att ändra på. Foto: UNICEF/Karlsson

Lösningen: Cash Transfer Program

Landet saknar ett socialt skyddsnät för utsatta fattiga och föräldrarlösa barn som lever under extremt svåra förhållanden. UNICEF arbetar aktivt på regeringsnivå för att utveckla en policy för socialbidrag och för att få till stånd fri skolgång för grundskolan. I samarbete med regeringen och Världsbanken har UNICEF startat ”Cash Transfer Program”, ett projekt som stöttar föräldralösa och särskilt utsatta barn. Det är ett pilotprojekt som håller på att utvecklas och som visar hur ett socialt system kan skydda barn.

Redan idag hjälper projektet tusentals barn och målet är att 2013 ha nått 125 000 hushåll. Familjerna får cirka 20 dollar i månaden för att kunna se till att barnen får gå till skolan och att de får näring. Prioriterade familjer är så kallade ”child headed households", barn som bor ensamma utan föräldrar och själva kämpar för att klara sin försörjning. I Kibera är får cirka 800 familjer stöd genom det här programmet. 102 av dem är ”child headed”.

Filigona 13 år bor ensam med sina tonårsbröder

Vi besöker Ayany Priamry School som är en UNICEF-stödd skola med cirka 1 500 elever i årskurserna 1-7. En av eleverna är Filigona som är 13 år och går i sjätte klass. David följer med henne hem till ett litet slitet skjul med ett enda rum där hon bor ensam med sina bröder Job (18 år) och Gerald (16 år). Syskonen tar del av UNICEFs "Cash Transfer Program".

Filigonas mamma dog i aids och pappan har övergivit syskonen, som sover tillsammans på golvet på en maläten madrass. Taket är täckt med plastpåsar för att regnet inte ska läcka in. Det finns två stolar och ett rangligt bord.

Filigona äter aldrig frukost eftersom hon inte har någon mat. Hon går hemifrån vid 06:30 för att ta sig till skolan som ligger ungefär en halvtimme bort. Det är svårt att plugga när magen är helt tom, säger hon. Först klockan 13 äter hon dagens första mål mat som serveras i skolan. Där får hon ibland också lite mat som hon kan ta med sig hem. Dessvärre får hon lite eller ingen av den maten eftersom hennes bröder brukar roffa åt sig det mesta.

Filigonas högsta önskan är att bo på en trevligare och säkrare plats. På kvällarna går bröderna ut och lämnar henne ensam, vilket gör henne till ett lätt byte för sexuella övergrepp och våld. Men trots den fruktansvärt svåra situationen har Filigona ändå hopp om framtiden – tack vare att hon går i skolan. Matematik och naturvetenskap är favoritämnena och hon vill bli läkare när hon blir stor.

Tejpade plaströr

De flesta hemmen i Kibera har inget rinnande vatten. Där det finns vatten är det draget i plaströr som går längs med avloppsdiken, som leder avloppsvatten ner till foten av dalen. De här plaströren är väldigt sköra och ofta lagade med tejp, utan tanke på att hålla dem rena. Konsekvensen är att detta blir en exemplarisk utgångspunkt för vattenburna sjukdomar som kolera och tyfoid (elakartad salmonellasjukdom som i regel kräver vård på sjukhus).

Vatten kostar

För att få tillgång till vatten måste de flesta betala, ofta mycket mer än vad man betalar i Nairobi utanför de här informella områdena. De flesta bär vatten i dunkar till sina ”hem”. Det är viktigt att veta att det är begränsad tillgång till vatten, även i Nairobi där det finns ordentliga avlopp. En enkel sak som att ta en dusch kan kosta en familj 3 KsH (vilket är drygt 2 kr).

Lek är livsviktigt – särskilt för utsatta barn. David har fått tag i en boll. Foto: UNICEF/Karlsson

Florence 13 år vill bli lärare

David hälsar också på hemma hos trettonåriga Florence Awino som går i årskurs sju. Hennes favoritämne är matematik och naturvetenskap och hon vill bli lärare när hon blir stor. När hennes mamma dog 2010 lämnade hon efter sig fyra barn: Diana (8 år), Florence (13 år), Dennis (19 år) och Robert (21 år). Pappan dog för många år sedan. Dennis jobbar som mekaniker i Dagoretti och är den som i huvudsak försörjer familjen. En moster bor i närheten och ibland tittar hon förbi, men hon har sina egna tre barn att ta hand om.

Skjulet de bor i har ett rum och ett fönster. Rummet är både vardagsrum, kök och sovrum. Jämfört med Filigonas skjul är detta mer ett hem. Det finns en liten TV, några stolar som är okej och en del av rummet används som kök. När det regnar läcker det in genom taket. Den offentliga toaletten är ett provisorium utan någon som helst avskildhet och för att ta sig dit måste man gå genom leriga stigar fulla av skräp.

Dennis köper 20-litersdunkar med vatten för 15 öre och Florence brukar bada innan hon går till skolan. När det är riktigt ont om vatten kostar dunken 1,50 kronor. Till frukost äter Florence fem skivor bröd och dricker svart te. Systern Diana är dövstum. Diana går i en skola för barn med speciella behov och använder teckenspråk för att kommunicera med sina syskon.