Vem lyssnar på barnen?

Foto: © Frank Aschberg

På årets hearing deltog barn med erfarenhet av att fly ensamma till Sverige, barn med erfarenhet av våld, hot om våld och med erfarenhet av att bo på kvinnojourer.

- Det handlar om att lyfta de barn som annars nästan aldrig kommer till tals i samhället. Barn som i många fall knappt ens har berättat sina historier för sig själva, berättar Tove Kjellander, projektledare för hearingen.

UNICEF är ordförande i ett nätverk som kallas Nätverket för barnkonventionen , som granskar hur Sverige tillämpar barnkonventionen och verkar för att barn och unga själva kan kräva sina rättigheter. Barnen som närvarade vittnade om svårigheter att komma in i samhället och erfarenheter av diskriminering. De berättade om hur svårt det är att få vänner eftersom man hela tiden tvingas flytta och byta skola, och om rädslan och oron som finns med dem varje dag.

Många av de frågor barnen lyfte i samtalen med beslutsfattarna speglar kritiken som FN:s barnrättskommitté har riktat till Sverige: oförmågan att på ett tillbörligt sätt låta barns egna röster höras och påverka beslut, samt att etablera rutiner och verktyg för att göra barn delaktiga.

Ensamkommandes familjeåterförening

Några av de ensamkommande barnen som deltog under hearingen vittnade om svårigheter med att deras familjer kommer till Sverige. En problematik som inte gäller alla barn, utan som drabbar vissa. De berättade om de känslor och svåra frågor som de ställs inför när deras familjer kommer hit.

Barnen förlorar sin status som ensamkommande och blir sin biologiska familjs ansvar direkt vid ankomsten till Sverige. De kan förlora makten över sin ekonomi och sin bostadsort. Barnen dras mellan sin nya värld, som de under flera år skapat sig i Sverige, och den värld föräldrarna kommer ifrån. En del barn känner ångest och oro inför framtiden.

Våld i familjen

Barn med erfarenhet av våld och hot om våld berättar att de känner maktlöshet över beslut gällande dem själva. De upplever att det ofta känns meningslöst och onödigt att börja anstränga i sig i en ny skola eftersom det när som helst kan bli dags att byta igen. En flytt kan göra att de får en lång resväg till skolan, vilket skapar känslor av trötthet och frustration och gör att skolarbetet blir lidande.

Barnen upplever inte att de har blivit lyssnade till av varken föräldrar eller socialtjänst. Deras upplever att deras rädsla för att återigen behöva byta skola och umgänge och få lång resväg inte tas på allvar.

Vad händer med alla dessa starka berättelser?

Nätverket har som rutin att dokumentera allt barnen förmedlar till makthavarna och skicka till FN:s barnrättskommitté. De använder det i sin tur som underlag när de därefter granskar och ställer krav på den svenska regeringens agerande för att tillgodose barns rättigheter och delaktighet.

Vi på UNICEF Sverige använder precis som andra organisationer även barnens information som grund för vårt eget påverkansarbete för barns rättigheter. Det är viktigt att samhället får ta del av barnens berättelser så att barnen kan få rätt stöd och hjälp. Att lyssna på, och ta intryck av, barn måste vara punkt nummer ett på dagordningen om man jobbar för att stärka barns rättigheter.

Det är barnen som är de främsta experterna på hur det är att vara barn idag. Deras röster förtjänar att tas på allvar.