Jag heter Kim Kärnfalk och den 23:e februari 2001 vann jag och mitt band Friends Melodifestivalen i Malmö. När omröstningen var klar och vi äntrade scenen regnade det guldglitter över oss. Jag minns att jag i ren glädjeyra vände huvudet upp mot taket och skrek rakt ut. För mig var vinsten en revansch på alla vuxna som tittat snett på mig de första tio åren av mitt liv. Jag ska förklara varför.
Skribent |
UNICEF Sverige
Publicerad |
2012 11 01
Uppdaterad |
2012 11 01
"Sedan var det vi andra"
När jag var sju år började jag skolan. Det tog tre dagar att förstå att vissa av oss barn var lite finare än andra. I min klass gick det barn olika bostadsområden i Uddevalla. Några hade gifta föräldrar och de bodde i villa. De blev skjutsade till skolan, oftast av sina pappor, och jag minns att de alltid fick en kram innan de klev ur bilen. Några hade ensamstående mammor som hade bra jobb och de bodde i bostadsrättsområden precis bredvid skolan.
Sedan var det vi andra.
Staffan, vars mamma tog emot män i sin lägenhet på kvällarna, Emma som tiggde mat av oss andra och vägrade duscha för att inte hennes styvfar skulle tycka att hon luktade gott, Sara vars pappa ofta var så full så han spydde ut över frukostbordet och så jag som hade en mamma som hängde ihop med en knarkare. Det var vi som bodde längst bort, i hög- och låghusen dit polisen ofta kom och där ingen någonsin åkt på semester. Vi som inte lärde oss åka slalom, inte fick Salomonryggsäckar eller alltid fick smöra knäckebrödet på den minst håliga sidan för att spara. För mig var mitt liv inte konstigt. Inte förrän jag förstod att andra tyckte det. Framförallt vuxna. Inte sällan tittade de på mig med medlidande i blicken. Det var tydligen synd om mig för att morsans kille knarkade. Det var mer synd om mamma, tyckte jag. Det var ju hon som fick stryk. Fast det visste ingen. Vissa vuxna var elaka. Hos Petra fick jag inte sitta i vardagsrumssoffan för hennes mamma inte ville ha mig där. När min bästa kompis fyllde år blev jag inte bjuden. Jag kunde tydligen ha en negativ inverkan på de andra barnen. Sådant sätter sig. Det sätter sig djupt.
Jag hade lätt för mig i skolan. Efter ett par veckor insåg jag att om man är bäst på något får man uppmärksamhet. Micke i klassen insåg att han var bäst på att vara sämst. Han lever inte längre. Många av mina barndomsvänner har farit illa i livet på grund av att de aldrig fick en chans, en vuxen som såg det fina i just att de fanns. Att det inte spelade någon roll om man aldrig varit på Kanarieöarna eller fick den dyraste skoltröjan varje år.
Det är ingen tillfällighet att jag blev sångerska. En hyllad sådan under en tid. I fem år levde jag på scener över hela Sverige. Varje gång jag ställde mig på scenen vann jag kriget mot de som räknade ut mig, de som ryckte på axlarna och signalerade att jag inte hörde till, att jag var utanför.
Nu arbetar jag som radiopratare på Radio 1. Det är åsiktsradio och jag är anställd för att säga vad jag tycker. Min agenda är att försöka göra världen bättre, påverka människor att se varandra och vara rädd om varje individ som är på väg att växa upp. Det är så lite vi barn i utanförskap behöver. Det räcker att ni säger att vi hör till. Högt och många gånger. För det tar lång tid innan det går in. Men sluta aldrig försöka. För till slut vågar vi tro på att ni har rätt.
/Kim Kärnfalk
*Barnen i texten heter i verkligheten någonting annat
Just nu har UNICEF Sverige en kampanj mot att barn hamnar i utanförskap. Vill du hjälpa till? Skriv under på unicef.se/utanfor. Och sprid insamlingen av underskrifter vidare. Tack!
Relaterade artiklar
Konsekvenserna av nätmobbning kan vara förödande. När barn och unga tillbringar mer tid online under covid-19-pandemin ökar risken. I en global kampanj har UNICEF tillsammans med ungdomar, sociala medieplattformar och barnskyddsexperter, tagit fram råd till unga och föräldrar för att stoppa nätmobbning och förhindra att någon drabbas.
2017 tillsattes en utredning för att se över socialtjänstlagen och i dag lämnar UNICEF Sverige in sitt remissyttrande. Vi konstaterar besviket att utredningen inte når hela vägen fram. Bland annat saknas barns rätt till delaktighet, och direktivet om “inga ökade kostnader” rimmar illa med den verklighet där lagen ska tillämpas.
Under senare tid har den eskalerande gängkriminaliteten uppmärksammats stort i media. I många fall är barn både förövare och brottsoffer. En djupt tragisk utveckling, inte minst för ett land med både resurser och förutsättningar att stävja den. Idag äger en särskild debatt rum i riksdagen på temat, och mot den bakgrunden vill UNICEF Sverige ge några konkreta förslag.