Röster om socialt utanförskap

"Jag har alltid varit utanför men mitt i allt samtidigt. Jag har burit en mask för att passa in, för att inte väcka frågor. Ibland har någon sett ärren på min arm.

Jag missbrukade droger, skar mej och levde ett otroligt kaosigt liv. Var alltid utanför även om jag hade 'min plats' i alla olika 'grupper' i skolan och utanför. Mina diagnoser har varit en anledning till mitt utanförskap."

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

"I ett modernt samhälle 2012 faller dessa barn utanför ramarna, Barn med NPF diagnoser såsom asperger, adhd, dyslexi mfl.

Skolor bryter mot skollagen för det finns inga pengar till extra resurser, vissa föräldrar känner till att man kan anmäla till skolinspektionen ANDRA INTE..vad gör då dem? I bästa fall får skolan kritik ,sen händer inte mer...med hur har barnen mått.Här kan jag berätta av egen erfarenhet har en son på 14 år som har asperger diagnos, vi har fått stånga oss blodiga för att han ska få stöd..Hösten 2011 mådde vår son så fruktansvärt dåligt av att tvingas jobba inkluderat, magkatarr, yrsel, ångest insomnings svårigheter. Han bara satt av tiden när han var i skolan, Våren 2012 var han hemmasittare..sjukskriven utbränd av skolsituationen, vi anmälde till skolinspektionen skolan fick kritik juni 2012..alla år han mått dåligt alla förlorade skolår och nu går han i årskurs 9 hur i friden ska han hinna i kapp allt han missat."

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

"Hej, har själv levt i ett till synes fläckfritt familjeliv utifrån sett. Hade en pappa som söp på semestrar och helger men var en fantastiskt duktig och skötsam människa till vardags. han ville mitt bästa men kunde aldrig vara den närvarande pappan som ett barn behöver. Jag kom till världen för att inte min mamma skulle lämna honom och väldigt tidigt blev min uppgift (att finnas till för andra) att gå i mellan dem och skydda henne från att bli påhoppad och slagen vid de tillfällena han var berusad./.../Utanförskapet blir stort då man inte hänger med på samma nivå som sina jämnåriga kamrater eftersom ens egna behov inte fått utrymme och referenser uteblivit, dvs att få lära sig vad riktig kärlek och vänskap är (att förhålla sig till olika relationer) för att sedan kunna klara sig på egen hand ute i den stora världen. Att hitta på själv vad kärlek och vänskap (relationer till andra) skulle kunna vara på egen hand är en tuff uppgift (de problem som det medför) samtidigt som skola och jobb ska skötas sedan i det vuxna livet."

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

"Är glad över att någon äntligen gör något för alla barn som hamnar på undantag i detta välfärdens Sverige.

Min son är nu 8,5 år. Sedan 3 års ålder har han problematiserats av dagis fröknar, lärare, socialsekreterare, rektorer, jämnåriga och andra vuxna runtomkring. Jag har varit ensam med honom sedan han var 10 månader, haft ensam vårdnad sedan han var 3 år.

Den 28 juni i år fick han sin ADHD diagnos. Den diagnos som jag hört elevassistent, socialsekreterare och terapeuter säga att han inte har, utan att det är mitt fel att han har den problematik han har. Han har bytt dagis och skola otaliga gånger p.g.a. okunskap och rädsla från vuxen världen. Han har blivit bortstött av både vuxna och barn och fått stämpel på sig att vara bråkig och ouppfostrad."

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag är lärare. Några av mina elever som sökt asyl i Sverige som ensamkommande barn är utvisade sedan fem dagar. De är eftersökta av en regim då deras pappa engagerat sig politiskt. Föräldrarna är försvunna. Just nu befinner de sig i ett EU-land där de tvingas leva på gatan. Nu försöker vi få dem att överleva dag för dag på gatan i en storstad utan klara svar på vad som händer härnäst… De är utanför i alla aspekter!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

"Jag som skriver är mamma till Simon, 6 år.min son har ont i magen om kvällarnahan vill inte gå till skolan'jag HATAR rasterna' säger han med eftertryckhan vill så gärna vara med andra barn och lekamen han vågar inte längre gå fram och fråga om han får vara medhan har fått höra att han ärför dum för att lekaför ful för att lekaför tjock för att lekaså nu går han mest lessen för sig självjag har ett barn med en obestämd diagnosnågot är det men svårt att sätta fingret på vad, står det i hans utredningmen är det hos barnen man ska leta efter orsaker och fel?är det inte vi vuxna som måste öppna ögonen ordentligt och lära oss tolka sådant som vi serde vuxna pedagoger som arbetar med och runt min son ser inte dettade tycker han är sååå duktig och alltid gladmen sen väljer han ju ofta att vara självhur många 6-åringar tror ni "väljer" att vara själv?som förälder når man inte framde ser ju inte det jag som förälder beskriver, och det man inte ser det finns inteför det finns vuxna som väljer att blunda med både öron och ögonbrist på kunskapbrist på förmågabrist på pengarverkar vara de huvudsakliga orsakernatill att mitt barn ligger likblek, kallsvettig och vettskrämd på kvällenvid tanken på skolan kommande dag"(Simon i texten heter i verkligheten någonting annat)

Har du något att berätta? Maila oss på utanfor@unicef.se och dela med dig av din berättelse. Tack.