När kamelerna dör av törst vet man att det är illa för människorna

Del 3

Här kommer den tredje delen av vår generalsekreterare Véronique Lönnerblads berättelse från Afrikas Horn:Jag lämnade igår lägret i Dabaab och åkte till Wajir-regionen i nordöstra Kenya. En resa genom ett månliknande landskap. Kilometer efter kilometer av sand och döda buskar och träd. Allt är bränt, inte en enda grön fläck någonstans. Enstaka djur här och där som söker sig allt närmare till byar och vägar i hopp om att kunna hitta vatten och mat där. Även vilda djur drabbas hårt och så nära som vid flygplatsen i Wajir kan man se kadavret av en giraff. De är flockdjur, men flocken har försvunnit.I Wajir-regionen där man lever på djur är situationen akut. Man säger att 60 procent av korna har dött, 50 procent av getterna och nu 40 procent av kamelerna. De få djur man ser är i bedrövligt tillstånd, de kan inte ge mjölk längre och de orkar inte ens ta sig till vattenställena. Det innebär att man inte längre kan livnära sig på dem eller använda dem i arbetet. Kamelerna, som i vanliga fall kan bära 80 liter vatten, orkar nu knappt med hälften.

Regionen har därför drabbats hårt, och människorna har fått lämna sina hem för att komma till de hälsocenter som UNICEF, tillsammans med andra organisationer och lokala myndigheter, har installerat. De flockar sig också omkring de vattenhål som vi har installerat eller förbättrat, och som skall kunna användas av både människor och djur. Det är mest kvinnor och barn som samlas där i improviserade boenden som knappast djur ens skulle vilja bo i. Hur skall det gå för dem den dag det börjar regna? Här måste man också förbereda sig för det regn som en dag skall komma. Det kommer också att föra med sig nya behov och nya sjukdomar. Efter tre uteblivna regnperioder kommer regnet till sist att bli en välsignelse men den kommer också att först innebära nya lidanden.De flesta män har stannat hemma. Ibland med några barn till hjälp, för att kunna passa de djur de fortfarande kan ha.Vid en vattenreservoar träffade jag en man som hade kommit hit med sina fem kameler. Tio getter och fem kameler var det enda han hade kvar. Han berättade att han inte kunde ge sina djur vatten och mat på samma ställe. Det tog honom ungefär fem dagar att komma till vattenreservoaren med sina kameler. Varje gång var det fara för att någon av dem inte skulle överleva resan. Sedan var han tvungen att stanna där ungefär en vecka för att de skulle hinna både dricka och vila sig. Sedan var det ytterligare fem dagar för att vandra till ett ställe där de skulle få äta. Och sedan var det dags att vandra igen för att kunna ge dem vatten... Och varje gång minskade antalet djur.Jag träffade också många kvinnor och barn som hade fått lämna sina hem. De berättade om sin sorg, om sin ångest, men de berättade också att de var glada för att de hade kommit. Här fanns det vatten att dricka, även om det är ransonerat, och framför allt kunde deras barn få mattillskott och vård.Och barnen, vad pratade barnen om? De pratade om att skolan börjar igen på måndag efter lovet, och att de hoppas kunna gå tillbaka till skolan. UNICEF har gjort sitt bästa för att stödja skolorna men skolstarten lär bli svår. De eländiga skolorna hade redan svårt att ta hand om de barn som fanns i området. Nu tillkommer alla dessa nya barn. Dessutom har många lärare lämnat området.Glädjen och hoppet fanns i alla fall, liksom en del möjligheter. I Kenya finns det skolavgifter och man skall ha skoluniform. UNICEF har förhandlat med myndigheterna så att dessa två tvång inte kommer att tillämpas.Det jag har sett här är den extraordinära solidariteten mellan människorna. De existerande samhällena var redan mycket fattiga och de har också drabbats mycket hårt av torkan. Ändå är man beredd att dela med sig av sitt sista korn till de nyanlända, av sin sista droppe vatten.Det är vår plikt att fylla på med egna korn och droppar. Många av de korn och droppar de delar på är de korn och de droppar vi har skickat. De behöver flera och de kommer att behöva det länge. Första skörden blir i bästa fall i januari/februari. Det är långt till dess./Véronique Lönnerblad, generalsekreterare UNICEF Sverige