Nioåriga Mohamed är nu död

Många blundar för kriget mot barnen i Gaza. Nioårige Mohamed tvingades också blunda. Först av bandaget som täckte det gapande hålet i hans bakhuvud. Sen av explosionen som förstörde familjens hem. Han är nio år gammal. Förlåt, han var nio. Mohamed är nu död. 

Under mina tre besök till det europeiska sjukhusets akutmottagning i Rafah var det alltid ett nytt skadat barn som låg i samma säng. Varje gång var det ett barn som skadats efter att deras hem bombats. Varje gång dog barnet trots läkarnas ansträngningar. 

För bara några veckor sedan fördömde världen det meningslösa dödandet av sju hjälparbetare i en konvoj från World Central Kitchen. En vecka senare blev en konvoj från UNICEF beskjuten när vi försökte nå fram till barn i desperat behov av hjälp. Den här veckan har ytterligare flyganfall mot Rafah dödat fler civila, inklusive barn.  

Kan det bli värre? 

Livet i Gaza präglas av hungersnöd och skyhöga dödssiffror. Och nu av skräck för en hotande militär offensiv mot Rafah i södra Gaza. Kan det bli värre? Det verkar så. Under de senaste sex månaderna har enligt rapporter över 14 000 barn dödats. Trots det ser vi ingen avmattning i stridens tempo eller grymhet. Om något blir det värre: med tydliga löften – hot – om att denna skrämmande utveckling bara kommer att fortsätta. 

Rafah kommer att kollapsa vid en invasion. 1,4 miljoner civila befinner sig i staden och de lever redan under mycket svåra förhållanden. De flesta har fått sina hem skadade eller förstörda. Alla är de nednötta och nedbrutna. Det finns helt enkelt ingen säker plats att fly till i Gaza. 

Vatten är en desperat bristvara. I Rafah tvingas omkring 850 personer dela på varje toalett. Ännu större brist är det på duschar. Det går ungefär 3 500 personer per dusch i Rafah. Försök att föreställa dig att som tonårsflicka, äldre man eller gravid kvinna stå i kö en hel dag bara för att duscha. 

En militär offensiv mot Rafah skulle innebära en humanitär katastrof – särskilt för barnen. För Rafah är en stad av barn – cirka 600 000 av dem. 

"Vad hade den här lilla pojken gjort?" 

Rafah är hem för det som nu är Gazas största kvarvarande sjukhus – det europeiska sjukhuset, som det heter för att hedra Europeiska unionen som betalade för att det byggdes. När jag besökte sjukhuset i april stod en barnkirurg, doktor Ghaben, böjd över en liten pojke, Mahmmoud. Han hade en svår skallskada från en bomb som hade träffat familjens hem. "Vad hade den här lilla pojken gjort?" frågade läkaren med en tår i ögat. Doktor Ghaben var 30 timmar in i sitt 36-timmarsskift. Han fruktade att Mahmmoud skulle vara död när han återvände till sitt nästa skift. Han hade rätt. 

Detta är en av många berättelser från det sjukhuset, dit tiotusentals civila desperat har sökt skydd. Nya intensivvårdsavdelningar har byggts i ett försök att hantera de många sårade. Varför är det europeiska sjukhuset idag viktigare än någonsin tidigare? För att hälsosystemet i Gaza systematiskt har förstörts. Idag fungerar 10 av Gazas 36 sjukhus; och dessa fungerar bara delvis. Och så, i en tid då Gazas barn behöver sjukvård mer än någonsin tidigare har det aldrig funnits mindre sjukvård att ge. 

En gravplats för barn 

Den 31 oktober kallade UNICEF ​​Gaza för en gravplats för barn. Förra månaden såg jag hur nya gravplatser byggdes i Rafah. Och fylldes. Varje dag leder kriget till mer död och förstörelse. Under mina 20 år inom FN har jag aldrig sett en sådan förödelse som jag såg i städerna Khan Younis och Gaza City. Och nu får vi höra att vi kan förvänta oss detsamma i Rafah. 

Efter att ha hört om resolutionen från FN:s säkerhetsråd, som krävde en omedelbar vapenvila (mer än en månad sedan nu), fylldes ansikten i Rafah av hopp. En mamma sa till mig: "Det här kan vara den första natten på månader som jag kan lova min dotter att hon inte kommer att dödas." Men det tog bara timmar för det hoppet att utplånas av bomber. 

Gaza behöver en omedelbar och långvarig humanitär vapenvila. Hur många gånger har vi sagt – ja, vädjat om – just det? Och vi måste se till att gisslan släpps fri, att den humanitära hjälpen släpps in och kan levereras säkert och med obegränsad tillgång, och att fler gränsövergångar öppnas för nödhjälpen. 

Hur kan världen låta det ske? 

Människorna i Gaza är chockade över att fasorna bara tillåts fortsätta dag in och dag ut. När jag var i norra Gaza tog en kvinna min hand och vädjade om och om igen att världen skulle skicka mat, vatten och medicin. Jag kommer aldrig att glömma hur jag förklarade att vi försökte men inte släpptes in. Varför undrade hon? Hon fortsatte att vädja för hon antog att världen inte visste vad som hände i Gaza. För om världen visste, hur kunde de låta det ske? 

Hur? Det undrar jag också. 

Världen har varnats för konsekvenserna av en attack mot Rafah. Världen vet vad som händer i Gaza. Det återstår att se om världen fortsätter blunda. Eller om fler barns ögon ska tvingas stängas för evigt.