På plats i Banda Aceh fyra månader senare

Dag 1. 25 april

Vi lämnar Jakarta: en stor, förorenad huvudstad som mest liknar en asiatisk Wall Street. Staden fungerar som vilken stor stad som helst. Här finns det inga spår av tragedin som drabbade landet för fyra månader sedan. Allt är ”normalt”, staden pulserar av liv, människorna jäktar fram under den stekheta solen.

Annat är det när vi så småningom landar på Banda Acehs flygplats. Den här flygplatsen har man sett många gånger på TV då man har filmat hur nödförnödenheterna anlänt. Flygplatsen är definitivt inte byggd för att ta emot alla stora flygplan som under flera veckor trängts på landningsbanorna. Och ändå har det gått.

Några större leveransplan finns inte när vi landar. Det finns dock betydligt mer aktivitet än vad man skulle kunna vänta sig från en liten stads flygplats. Här tar man fortfarande emot den hjälp som skall slussas vidare inom provinsen och här finns fortfarande många hjälparbetare.

Kontoret öppet från tidig morgon till sen kväll

Vi åker först till UNICEFs kontor i Banda Aceh för en första ”briefing”: antalet döda, vad som gjorts, vad som återstår att göra, oron för att inte räcka till, oron för att det inte blir bättre tillräckligt snabbt för alla de människor i behov av mat, vatten, kläder och tak över huvudet.
Ändå har så mycket gjorts och det märks att kontoret sjuder av liv. Under hela vår vistelse i Aceh kommer kontoret att vara ständigt öppet och det är samma människor man ser kl sju på morgonen som kl tio på kvällen.

Före katastrofen hade UNICEF tre medarbetare på plats. Nu är de 30. Det gamla kontoret som drabbats av flodvågen har evakuerats och man har ett nytt hus med plats för alla att arbeta i (även om det är trångt) och man har också funnit husrum till alla nyanlända medarbetare. Allt medan man redan från första dagen såg till att hjälpa alla nödlidande. Man kan verkligen vara stolt över alla UNICEF-medarbetare. Kompetensen är hög – och engagemanget ännu högre.

I de värst drabbade områdena

Sedan är det dags att färdas med bil till de katastrofdrabbade områdena. Under hela vår resa har vi turen att ha med oss Anton Susanto från UNICEF-kontoret i Jakarta. Anton är från Indonesien och ingen kan bättre än han beskriva det som skett och prata om alla dessa människor som har förlorat så mycket. Hans hjärta klappar för var och en av dem. När han pratar är det ett helt land som uttrycker sin sorg.

Vi färdas på en liten del av de hundratals kilometer som ligger längs havet och som drabbats mest av alla. Det är märkligt tyst i bilen. Det är så lätt att förstå att det här området sjöd av liv i en rik, vacker och givmild natur. En natur som sedan tog tillbaka allt. I Aceh dödades 250 000 människor varav 80 000 barn, medan 400 000 lämnades hemlösa.

Mycket har gjorts. Det mesta är undanplockat. Bilarna har rensats bort och de nedbrutna träden och leran som ett tag låg över hela området. Det är nästan prydligt. En prydlig förödelse.

Man slås av naturens kraft. Närmast vattnet kan man se tydliga spår av vågens höjd, eftersom några kullar skadades när de träffades. Vågen måste ha varit mellan 15 och 20 meter hög, även om människorna här pratar om 25 meter. Den lär också ha förflyttat sig med en hastighet av 700 km/timmen.
Vågen tog allt som låg i dess väg. Den lyckades till och med bära bort en kraftverk som låg fem kilometer inåt landet. Kraftverket vägde 40 000 ton.

Moskéerna klarade sig bäst

Det enda som påminner om att det levde människor här är alla fundament som finns kvar, samt en och annan byggnad som på ett magiskt sätt har klarat sig bättre än andra. Bäst av alla har moskéerna klarat sig, tack vare en bättre konstruktion samt öppna utrymmen som gjorde det möjligt för vattnet att flöda igenom. 90 % av moskéerna är intakta, vilket är otroligt. Självklart ser de djupt troende människorna i området detta som ett tecken på Guds vilja.
Guds vilja – eller naturens vilja, för det är så tydligt att naturen har en egen vilja. I denna frodiga provins kan man redan se växter, gräs och till och med träd komma tillbaka? Eftersom allt växer så fort i detta klimat är det lätt att se att naturen mycket snart kommer att återfå sin vanliga aspekt. Annat är det för människorna.

_Mycket är rensat, men ingenting är återuppbyggt trots att det redan finns ett och annan skjul där man kan köpa lite läsk. För vatten finns inte längre. Det vatten som finns distribueras genom hjälporganisationerna och där har UNICEF en ledande roll när det gäller både produktion och distribution. Hur det går till får vi se senare under dagen. Själv förstår jag inte mycket av den tekniska beskrivningen. Men, jag slås av UNICEF-arbetarnas trötthet. Tillsammans med medarbetare från trakten har de arbetat dag och natt för att få igång en vattenproduktion och för att samordna distributionen. Och det fungerar. Härifrån kommer tusentals liter vatten om dagen._

Vi besöker läger för hemlösa

Det har tagit tid för att samordna organisationernas arbete. Enligt UNICEF fanns ca 250 organisationer på plats efter katastrofen. Nu är de ca 100 och de som finns kvar arbetar mest med långsiktiga åtgärder.

Sista besöket för dagen är en så kallad Internal Displaced People’s camp (IDP-camp) i Jenggalah, det vill säga en förläggning för dem som står utan hem. I camp Lambaro har regeringen byggt baracker. I långa längor bor hundratals människor. Stämningen är tryckt och lättas bara av några barns skratt och lek. Här har folk bott i ett par månader. Det är en förbättring mot att tidigare ha bott i tält eller utan något som helst skydd, men hur länge kan en familj på fem personer orka bo i ett 4×5 meter stort rum med stekande plåttak? Regeringen har visserligen lovat att alla skall få ett fastboende igen om ett år, men ingen konstruktion har påbörjats än.
Här är rent i alla fall. Det finns toaletter och rent vatten levereras dagligen.

En del söker fortfarande sina barn

_Här får vi också ta del av UNICEFs arbete med att återförena barn med sina familjer. Utanför förläggningen, precis som utanför UNICEFs kontor, hänger fotografier på barn som har tappat kontakten med sina familjer. Både här och i andra förläggningar kommer vi att se en och annan vuxen som fortfarande åker runt för att försöka hitta sitt barn eller en släktings barn levande. Här kan man titta på fotografierna, men man kan inte träffa barnen och framför allt inte ta med sig ett barn innan UNICEF lyckats bevisa familjeförhållandet. Arbetet med återföreningen fortsätter sedan även efter det att ett barn återförenats med familj eller släktingar? det gäller att följa upp hur det går. Det finns så många sår, så många trauman._

Dagen avslutas med en kopp kaffe ”på stan”. Här, i Banda Aceh, några kilometer inåt landet ter sig livet för oss utomstående ganska normalt. Det finns små affärer, massor med enkla matserveringar, folk som sitter ute och dricker det berömda Aceh-kaffet.

För vår UNICEF-guide, Anton, är livet däremot allt annat är normalt. Han berättar att det inte alls fanns så många butiker eller serveringar före tsunamin. Många av dem som nu finns sköts av personer som tidigare hade sin rörelse närmare vattnet.
Han berättar också att det numera finns en aggressivitet i luften som tidigare inte fanns. Traumat finns i hela samhället, mer eller mindre synligt.

Dag 2. 26 april

Idag skall vi titta på andra delar av UNICEFs arbete. Vi reser därför till Meulaboh, en liten stad i västra Aceh som har sett sin befolkning plötsligt minska från 85 000 invånare till 35 000.
Det är svårt att färdas dit nu när en del av vägarna är obrukbara och det är helikopter som gäller.

Vi träffar UNICEF-teamet på plats. Ett team som har gått från två medarbetare till 20. Vi hör hur en av de två ursprungliga medarbetarna på ett mirakulöst sätt lyckades överleva tsunamin:

Staden Meulaboh har sedan århundraden tillbaka fungerat som en samlingsstad för pilgrimer som skall göra Haj (den muslimska pilgrimsfärden). UNICEF-medarbetaren Umar Bin Abdul Aziz (Oemardi) skulle köra sin svärmor till en sovplats där pilgrimerna brukar vistas innan de ger sig iväg. På bilfärden hade han också med sig sin fru och deras tvååriga dotter och sin svägerska och hennes två söner; Haikal och Nazil.

UNICEF samordnar skolinsatserna

Jordbävningen, som 15 minuter senare orsakade flodvågen, inträffade när de hade kommit halvvägs. När de förstod att vattnet var på väg, övergav de snabbt bilen för att försöka komma upp över vattennivån. De lyckades i sista stund ta sig upp på ett hustak. Oemardi höll i sin dotter med vänsterhanden och i sin fru med den högra – ingen av dem kunde simma. De överlevde, men svägerskan miste en av sina söner. Det visade sig sedan att Oemardi även förlorat två mostrar.
Det tog honom två dagar innan han till sist lyckades rapportera till UNICEF att han levde.

I Meulabah får vi först besöka en tältskola och hör stolta att det är UNICEF som i Aceh koordinerar hjälporganisationernas insatser när det gäller skolor.
Arbetet går ut på att snabbt bygga upp tält som åtminstone provisoriskt skall kunna fungera som skolor och att till dessa improviserade klasser hitta de lärare som behövs.
I tältet välkomnas vi av barn som säger ”You are from UNICEF-tent!” Lärarna här är väldigt få, eftersom tsunamin tog 25.000 lärares liv.

Man ser att undervisning pågår. Barnen är lugna och disciplinerade. De räknar och skriver och så gott som alla bär sin skoluniform. I Indonesien är skoluniformen obligatorisk och regeringen ger uniformen gratis till de barn som inte kan köpa den själva. Enligt lärarna och UNICEF-personalen har uniformen varit mycket viktig för barnen. Nästan lika viktig som skolan själv. Att kunna gå till skolan och att kunna ha på sig sin uniform har varit tydliga tecken på någon slags återgång till ett normalt liv.
Så särskilt normalt är det dock inte. Tälten har rests upp direkt på den bara marken som är lerig och därför drar till sig myggor. Lärarna påpekar snabbt hur viktigt det är att få ett fundament. Detta är ett malariaområde.

UNICEF öppnar barncenter

Att få tillbaka barnen till skolan har kanske varit den största framgången för hjälpen som kommit till Aceh. Tänk att barnen kunde gå tillbaka till skolan redan en månad efter katastrofen som tog deras lärare och skolbyggnader.

Ett annat sätt att få tillbaka barnen till ett ”normalt liv” är genom de barncenter som UNICEF öppnar. Vi besöker ett sådant center som ligger i direkt anslutning till en ytterligare IDP-camp: Camp KY 16.
Barncentret består av en uppsättning tält med utrymme för olika aktiviteter. Utanför det första tältet möter vi några tonåringar som samlats kring en gitarr och som tillsammans improviserar en sång. På deras uppmaning, sjunger jag själv några verser som inte verkar imponera på dem, men som definitivt får dem att skratta högt.

Centret fyller med andra ord en mycket viktig funktion för de barn som lever i den anslutande förläggningen där 700 personer vistas, varav 500 på permanent basis. Centret tar också hand om 39 föräldralösa barn.

13-15 fall av trafficking

Vi träffar mycket snart ett av dessa 39 barn. Ra Taufik är en liten pojke på kanske 4-5 år. Han ser ut att vara mycket livlig och aktiv, men inte en enda stund släpper han de frivilligas hand. Pojken har förlorat hela sin familj och förts bort, antagligen för trafficking, innan han på ett mirakulöst sätt kunde komma loss och hamnade i centret.

Vi frågar UNICEF-personalen om det har förekommit trafficking i samband med tsunamin. De berättar att man befarar att några internationella ligor etablerat sig i staden Meulabeh och att man misstänker 13-15 möjliga fall av trafficking. I åtminstone ett fall är militärerna inblandade.

När vi sedan besöker förläggningen förstår vi snabbt hur utsatta barnen är och hur viktigt det är att skydda dem. Förläggningen är i och för sig väl skött, med tillgång till vatten och vård. Men här trängs familjerna ihop i tält där de lever natt och dag… Hur kommer det att se ut när regnperioden kommer och hur länge kommer de att lugnt acceptera sina levnadsvillkor? Hur länge innan våld och även våld mot barn bryter ut?

Vi flyger tillbaka till Banda Aceh och passerar över en stor del av kustområdena. Förödelsen är nedslående. Ingen orkar prata.

Dag 3. 27 april

Vårt sista besök tar oss tillbaka till kustområdet. Där har UNICEF en mindre aktivitet. Återigen handlar det om en skola. En skola som egentligen inte borde finnas.
Under vårt tidigare besök märkte vi att man här och där bland ruinerna kunde se skyltar, flaggor samt ett och annat mindre tält där människor verkade bo.

Anton, vår UNICEF-guide, berättar att människorna har börjat flytta tillbaka till området trots att det inte finns vatten. Bakgrunden till det är den starka drift som för folk tillbaka till sitt område, till sitt hus eller åtminstone till fundamentet till huset: man vill tillbaka, man vill leva där man en gång levt och varit lycklig – hur illa det än är. Bakgrunden är också människornas stora oro över att förlora sin mark. De är rädda för att det där skall det byggas på nytt, men att de inte kommer att få tillgång till de nya husen. Därför sätter de upp skyltar där man kan läsa?”Jag har överlevt. Det här är min mark. Jag finns i förläggningen.”

Tre lärare kvar

Rädslan är tyvärr befogad. Det är inte bara hus som har försvunnit, utan även stadens dokumentation. Det finns idag ingen tillförlitlig dokumentation över boendet före tsunamin och människorna kommer därför att ha svårt att hävda sin rätt till marken. Det är dessutom osäkert ifall regeringen vill att området skall bli bebott igen samt när och hur återuppbyggnadet skall ske. Ingenting är beslutat än och beslutet ligger hos den indonesiska regeringen.

För att ta hand om de barn som numera trots allt finns i området, har UNICEF satt upp ett skoltält på en plats där det tidigare låg en skola.
Av de 22 lärare som arbetade i skolan finns bara tre kvar. De tar hand om ca 30 av de 60 barn som hittills återvänt till skolan.
Vi träffar en av lärarinnorna. Hon har med sig sin lilla dotter på nio månader som hon lyckades rädda från flodvågorna. Under vårt besök kommer hennes man och hälsar. Han pekar mot ett område mellan två träd och säger ”där är vårt hus”. Där finns absolut ingenting.

Här kan barnen gå i skolan endast två timmar om dagen, mellan 8 och 10, för tältet är av ganska dålig kvalitet och det blir alldeles för varmt senare på dagen. Barnen sitter på marken, läser, ritar och räknar. Lärarinnorna berättar att de från UNICEF har fått ”school in a box”, en stor plåtlåda som innehåller allt grundläggande undervisningsmaterial. De skulle också vilja ha UNICEFs ”recreation box” som innehåller bollar, volleyboll-nät och annat fritidsmaterial.

UNICEF-personalen är tveksam? De har ännu ingen möjlighet att skaffa en mer permanent skolbyggnad eller tält och de kan inte heller ha barnen kvar för länge om dagarna, eftersom det varken finns vatten eller sanitet. Det måste komma först.

Vi får lite tid för att vandra bland ruinerna. Det är svårt att gå. Hur svårt var det i början för alla de som försökte att rensa eller rädda en liten bit av det som var deras liv?
Själv plockar jag en snäcka som tsunamin förde med sig. En snäcka som inte borde ha funnits där.

Véronique Lönnerblad
Generalsekreterare UNICEF Sverige