Nordiska länder sviker barn i människohandeln

Dålig kunskap hos polis, socialtjänst och migrationsmyndigheter är ett gemensamt drag hos de undersökta länderna Sverige, Danmark, Norge, Finland och Island. Okunskapen gäller hur själva brottsligheten ser ut, och hur man ska upptäcka den. Myndigheterna i de olika länderna känner inte heller till vilken rätt till skydd som offren för människohandeln har, visar rapporten Child Trafficking in the Nordic Countries . Det är den första jämförande studie som har gjorts rörande handel med barn i Norden.

Får ingen hjälp

Problemet är att barnen idag får olika skydd och rättigheter baserat på deras juridiska status, det vill säga beroende på om de har uppehållstillstånd, är asylsökande, gömda eller offer för trafficking. Ställda inför detta blir myndigheterna osäkra i sina bedömningar, och risken är att barnet inte får någon hjälp. Rapporten slår fast att den diskrimineringen inte är acceptabel – alla barn har samma rätt till skydd enligt FN:s barnkonvention, oavsett juridisk status.

Myndigheterna i de olika länderna uppfattar också själva definitionen av brottet människohandel som svårtolkad. När de kommer i kontakt med misstänkta fall av människohandel fastnar de ofta i bedömningar huruvida det rör sig om ett sådant brott eller ej.

— Först och främst måste man se om ett barn far illa, och i så fall omedelbart agera. Idag är myndigheterna ofta osäkra på vad som gäller, och vilket mandat de har. Samtidigt låter man barn som man tror faller utanför traffickingbrottet vara utan skydd och stöd, säger Christina Heilborn, barnrättsjurist vid UNICEFSverige.

Barnkonventionen bör bli lag

I rapporten uppmanas Sverige att göra barnkonventionen till lag som ett led i att stärka barns rättigheter. Sverige rekommenderas också att införa en ny handlingsplan mot alla former av människohandel, inte enbart mot prostitution. Många barn säljs även för andra syften, till exempel för att tigga eller stjäla. Sverige måste också bli bättre på att samordna de insatser som görs mot människohandel.

Bristen på statistik, med få redovisade fall, visar sig vara ett stort problem i kartläggningen av länderna. I till exempel Danmark uppges endast två barn ha utsatts för trafficking mellan 2006 och 2010.

En annan faktor som försvårar en kartläggning, är att länderna registrerar människohandel på olika sätt. I Sverige räknar man antal anmälda ärenden, inte enskilda individer, och redovisar 170 ärenden mellan 2006 och 2010. Men bakom ett ärende kan både barn och vuxna dölja sig, liksom en eller flera personer.

Det är naturligt att mörkertalet är stort när det gäller handel med barn eftersom det är en brottslighet som sker i det fördolda, men länderna måste förbättra sina metoder när det gäller att samla in och bearbeta fakta, fastslår rapporten.

Samtliga länder rekommenderas vidare att klargöra och stärka de olika myndigheternas ansvar och roller i kampen mot handel med barn.

Det är också viktigt att inte åtala ett barn mellan 15 och 18 år som har begått ett brott, om barnet själv är offer för trafficking. Det förekommer ju att barn tvingas att till exempel stjäla. Barnet måste då ses som ett brottsoffer, och inte som en förövare.

Rapporten lyfter även fram en rad exempel på bra insatser som har gjorts i de olika länderna i kampen mot handeln med barn. I Danmark har man till exempel inrättat ett nationellt centrum mot människohandel som står för koordination, faktainsamling och expertrådgivning till myndigheter. I Norge har man satsat på ett uppsökande och förebyggande arbete på gatan, medan man i Sverige har utbildat rättsväsendet och socialtjänsten.

— Rapporten visar att väldigt mycket återstår att göra för att ge de barn som är offer för människohandel hjälp och skydd, så att de inte fortsätter att exploateras, säger Christina Heilborn.

Child Trafficking in the Nordic Countries 1,5 MB PDF