"Hennes rörelsemönster tillhör en tonårings – hennes ansvar tillhör en vuxen kvinnas." Cecilia Engdahl bloggar från Nepal

Jag som många andra har haft en ensidig bild av Nepal. Men långt ifrån Sherpas, Himalayas toppar och ryggsäcksbärande trekkers möter jag ett lågland som också kämpar sig genom en bristfällig infrastruktur, fattigdom och analfabetism.

Vi lämnar Kathmandu och färdas med inrikesflyg, bil och till fots till Rupnagar, en liten by i Saptari-distriktet i östra Nepal. Jag ska få träffa 11 månader gamla Puja vars mamma dog i barnsäng efter att ha förlorat mycket blod. Hon färdades med kraftiga värkar på cykelkärra från byn till närmsta vårdcentral, men hann inte fram i tid och dog senare på sjukhus. Puja tas nu om hand av sin halvbror Kamala Rai B.K och hans fru Manisha. Pujas pappa har gått ner sig i alkohol och flytt hemmet för att aldrig mer återvända.

Det lilla huset är byggt av lera och har en altanliknande golvyta längs framsidan av huset där jag sitter ner medan familjen hämtas från fältet där de arbetar. Det doftar av damm och kryddor. I väntan på Manisha skapar jag en bild av denna kvinna som har det största ansvaret för Puja och hushållet. Paret har varit gifta i tre månader och trots enkla förhållanden så är trädgården hemtrevlig, staketet vackert flätat, små buskar i rad kring ett litet hönshus, fint inramat med sten.

När Manisha kommer blir jag stum. Framför mig står en späd 14-årig flicka i klarrosa Sari och bakåtstramat hår. Hennes rörelsemönster tillhör en tonårings – hennes ansvar tillhör en vuxen kvinnas. Mina tankar för mig hem till min 16-åriga dotter och hennes oskyldiga liv som tonåring i Sverige med gymnasiestudier, en framtid, vänner och TV.

Manisha berättar om hur hennes arbetsdag som börjar kl 05:00 består i att laga mat, samla ved, tvätta, diska, valla getter, mata och byta blöjor. Om drömmar att studera – att bli någon, men att hon som många andra i hennes situation gift sig tidigt, slutat skolan redan efter 5:e årskursen för att påbörja sitt liv som vuxen och bära ansvar för familj och barn. Hon är så ung, så fantastiskt accepterande och flitig. Jag vill ge henne en soffa, en påse godis och en hög med tidningar. Istället bär hon ett spädbarns liv i famnen.

Puja, som är gravt undernärd kvicknar till efter en stor kopp vatten och sträcker sig lekfullt efter min penna för att bara någon minut senare åter falla in i utmattning och gråt. Trots att Puja snart är ett år så väger hon knappt 4 kilo och paret har erbjudit gratis sjukvård till flickan vid närmsta vårdcenter. Mannen som kärleksfullt tagit sig an sin syster, tjänar motsvarande 60 kronor i veckan, tar tacksamt emot erbjudandet, men kommer troligtvis aldrig nyttja det. Det skulle innebära en dags förlorad inkomst samt flera timmars färd med kostsamma transportmedel. Vi har fått en första inblick i en familjs vardag som UNICEF dagligen kämpar för, för bättre sjukvård, sänkt barnadödlighet, friskare mammor, utbildning och trygghet.

/ Cecilia Engdahl

Cecilia Engdahl valdes ut bland många sökande läsare och blev tidningen mamas världsreporter 2010. Hon fick resa till Nepal tillsammans med UNICEF och berättar med start idag och fem dagar framåt om sina starka intryck därifrån.